Jisses. Klockan är halv två på eftermiddagen, idag har jag ätit frukost och lunch. Däremellan satt på en diskmaskin och vikt lite tvätt. Träningskläder på, men ORKAR INTE IVÄG. Är så jäkla less på denna situation.  

Råkade på ett inlägg jag skrev hösten 2018 några månader innan jag fick min jäkla hjärninflammation, och jag kan känna optimisten i det inlägget. Jag var inskriven på Obecitas och jobbat med självförtroende och insikter om mig själv i över ett år och var redo för att må toppen. Så ramlar man ner i detta JÄVLA HÅL. Jag kämpar med att tänka positivt och att hålla i mina rutiner för att må bra, men efter sommaren tagit slut och efter en vecka med infektioner i kroppen orkar jag liksom inte lyfta mig ur soffan igen.  

Jag är trött, less och jävligt uttråkad. Inte ens fotandet orkar jag ta tag i. För vad sjutton ska jag fota? Mitt mål med hela resan var inte bara att nå mitt bästa jag utan även satsa på min lilla fotoverksamhet. Nu kan jag inte det längre och vad har jag då kvar att sträva mot och saknar nya mål.  

Nu vet jag ju att känslor går upp och ner men de senaste månaden känns det mest ner. Skrev upp lite citat på vägen inför året 2020 och ett var:"du är inte ensam, var inte rädd att sträcka ut en hand och be om hjälp". Men att be om hjälp när hela ens liv har varit ett enda kämpande och en känsla av ensamhet är det lättare sagt än gjort. Ett annat citat var:"ångest är en tillfällig känsla, den går över" Det stärker men mitt i ångesten är det lättare sagt än gjort. Mitt sista citat för året var:"Glöm inte att du kan bara du bestämt dig" 

Jo jag vet ju det det. Att jag kan, men ibland blir man så less på att hela livet vandra i en sandig uppförsbacke, att liksom så snart du kan känna doften av att nå slutet av backen så halkar du ner mer än halva vägen igen så du måste börja om. Men vi slutar detta otroligt deppiga och "tycksyndommiginlägg" med mina ledord för året. STYRKA - MOTIVATION - GLÄDJE.  Så nu vänder jag detta och kämpar på, för liksom vad är alternativet?

Det gäller att hitta glädjen igen. Igår hade jag det urmysigt med vår lilla Olivia vår barnbarn, jag fick krama min dotter och jo jag mådde bra en liten stund där. Det är dessa små ögonblick av lycka som gör strävan värd.  

Så gymmet skiter jag i idag orkar inte dit. Men tänker ta en promenad vid Kinnaström behöver luft och rörelse. Så vi tar nya tag skakar av mig och hoppas att imorgon är en annan dag. Lev väl idag imorgon kan det vara försent. Nu ska jag ta en promenad i skogen och andas, för andas behöver jag nu.