Jag har mina ögon öppna och tar in allt. Som fotograf är det toppen att ha som en förmåga. Som hjärntrött mindre bra. Men ute i naturen när jag tar en promenad för att få upp flåset lite grand kan jag aldrig låta bli utan att stanna och fota saker som fångat mitt öga. Som oj så mycket blåbär, 

oj vilken fin stubbe, den ser ut som en stol. Så mjuk och fin mossan är. 

Och nämen har dom fixat en grillplats här. Jag stannar och fotar. 

Visst får jag upp flåset mellan fotostunderna och jag kan undra ibland över dom som springer förbi mig om dom oxå noterat dem fina stubben men antagligen inte. De njuter av sin löprunda så njuter jag av att skriva ner dessa rader och fundera på att jag har inte så brått. Utan jag andas och lyssnar på en fågel som jag tyvärr inte kan namnet på, men den sjunger vackert för mig, och jag har inte ens hunnit halvvägs än. 

Men när det är mycket folk och rörigt blir det värre. Eftersom jag tar in allt blir det oxå överväldigande för mig. Som att handla är svårt jättesvårt. Fixar Gekås typ men så fort de möblerat om eller byggt om hittar jag ingenting. Jag måste ha på egna lurar där jag lyssnar på en bok så jag kan stänga av alla ljud. Men jag virrar runt och kan stå framför nån hylla och exempelvis leta efter hamburgare och inte hitta några, så kommer maken och pekar DÄR, och ja jo då ser jag de förbaskade hamburgararna men inte FÖRUT. 

Vi var i Ängelholm på semester och bodde på hotell. Och vi kom mitt i nån frukostrusning, det var folk ÖVERALLT. Morgan var med som tur var och hjälpte mig hitta bacon och äggröra och satte mig vid ett bord längst in i ett hörna där jag kunde äta i lugn och ro. När sedan folk hade fått sin mat kunde jag i ett lugnare tempo gå och kolla in bröd, pålägg och annat gottis.

Det där att ta in och se allt är som sagt både en gåva och ett inte helvete men jävligt irriterande.