Jag har fyra barn idag är de 36, 32, 30 och snart 22. Alltså en gång var dom 15, 11, 10 och 1. Ännu tidigare än så 5, 1 och nyfödd. Mycket barn, mycket tvätt mycket att ha koll på. Och jag, jag har haft koll, på allt.

Läkarbesök, tandläkare, fiollektioner, saxofonlektioner, dans, teater typ ALLT. Jag har skjutsat och kört mellan Skene och Kinna, fram och åter. Hitan och ditan och inte har jag missat mycket. Allt har funnits i mitt huvud. Minsta lilla strumpa vems är vems, vilken trosa i vilken hög. Jag har vetat. Dessutom i detta allt har jag funnits och mitt jobb. Har arbetat på förskola med andras barn, blöjbyten, mål och jobbiga samtal med föräldrar. 

Kul dagar med underbara ungar och roliga händelser liksom mycket kämpande. Med nyckeltal, dåliga chefer och bra chefer. Omorganisationer och neddragningar. Sedan finns de runt om vår familj, min mor, kalas samla pengar till alla kusiner, present osv vem fixar? Jag såklart! 

Och det har ju varit min uppgift, mitt jobb. Ingen har sagt till mig att det är mitt jobb, det är liksom ett självpåtaget jobb som bara varit där. 

Tills den dagen kom jag inte orkade längre, det tog slut och jag in i väggen. Jag efter den dagen och under årens lopp tränat mig i att säga nej ibörjan var det svårt men är bättre på det idag. Samlar inte in pengar till kalas, har inga stora kalas själv och barnen är så stora att de får ta eget ansvar. 

En morgon när jag trampat upp för trappan för att femtioelfte gången stått nedanför och gapat att de skulle gå upp för att komma till skolan fick jag nog. Ungarna var nu såpass stora att gå upp det var INTE mitt jobb, det var deras. Och jag sa det till dom, ärligt och rakt, helt ärligt "vill ni komma i tid i skolan är det erat ansvar att gå upp, inte mitt. Det är inte JAG som kommer försent det är ni, jag tänker inte längre tjata på att ni ska gå upp, vill ni ligga kvar gör det, men det är inte JAG som kommer försent." 

Efter den dagen slutade jag tjata och till skolan kom ungarna, ändå, i tid för det mesta, allt utan mitt tjat och gnat. Och där någonstans börjar man fundera, allt mitt självpåtagna "arbete" har det varit nödvändigt? 

En del såklart, som det här med strumporna, sex i familjen. 12 strumpor om dagen, en vecka! Det är 84 strumpor på en vecka. 42 par strumpor och jag hade kolll på varenda en, jag bara visste i vems hög vilken strumpa skulle ligga, varenda liten trosa eller t-shirt allt sånt som bara en mamma vet. Och just vika tvätt och sortera tvätt har alltid varit mitt jobb. 

Trist jobb kanske en del tycker, men för mig har jag alltid förknippat just vikandet av tvätten med en stunds avkoppling framför teven. Ni vet, titta på teve, ta ett par strumpor, para ihop och lägga i rätt hög. Tittar samtidigt på teve: barnen MAMMA? kan du? Nej svarar jag, fråga pappa "jag viker tvätt" ni fattar jobb, fast ändå inte "jobb" en stund egentid i allt kaos.  Tvätthögen har alltid varit en liten stund för mig själv.

 Idag ser livet helt annorlunda ut, tvätthögen består numera av mina kläder, maken och sonens som är kvar hemma. Kläder håller jag koll på, kalsongerna oxå (mest för att de har så olika typ av kalsipper) men strumporna går inte. Hur jag än frågar vems detta paret är, så nästa tvätt är allt glömt igen. 

Så livet har ändrats och mina tankar om alla "måsten" känns som ett konstigt minne. Varför var det ett måste en gång i tiden är sånt jag inte tänker på längre. Livet går vidare utan att just jag måste ansvara för att varenda strumpa hamnar i rätt hög eller inte.

 Carpediem gott folk, ha en skön helg. 

Obs tvätthögen är EXTRA stor idag tvättat av maken som numera sköter tvättmaskinen, jag sköter fortfarande vikandet med justeringen att strumpor ibland hamnar fel men det är inte mitt problem. Vet jag inte vems paret är, lägger jag alla i samma hög så får de ta sina egna ur den högen.  Och ändå går inte världen under, tänka sig. 

(Bilden är på mig då, en gång då jag ännu inte visste att jag faktiskt var riktigt vacker.)