Jag har SÅ svårt att prata om mig själv. Och för er här och nu kanske det kan verka konstigt, för det enda jag gör här typ är ju att prata om mig själv! MEN om jag har lätt för att utrycka mig i skrift, har jag lika svårt att utrycka mig i ord på riktigt. För här kan jag tänka i lugn och ro, jag kan klura fundera och orden de liksom kommer av sig själv. Jag kan gå tillbaka, redigera, låta texten "vila" och upptäcka fel och ändra. Detta funkar inte när man pratar. Då måste man vara direkt och utan att fundera komma på ett bra svar, många gånger känns det som det bara kommer ut fel, och bara låter konstigt.  Än värre var det dock när jag var yngre, lite har man ju ändå försökt lära sig på vägen. 

Just det här tror jag om man får komma med en självanalys, beror på att jag är en tänkande människa. Och det är ju alla människor och visst är det så. Men jag är en ensamvarg, tillbringade hela min skoltid ensam med bara mig själv som sällskap. Man hinner tänka mycket då. För den enda du har att prata med är dig själv. Och själv har jag varit under många år, och pratat med mig själv. Att jag nu här skriver om detta är kanske någon typ av bearbetning och på ett sätt pratar jag just nu "bara med mig själv" och låtsas som om någon vill läsa.. Att se och tänka utan att bli avbruten är ett sätt läka på olika sätt. Jag tränar på att dela med mig mer av mig själv i det verkliga "riktiga" livet, men det är så svårt och jag i stunden hittar jag aldrig orden utan de kommer alltid efteråt när jag just får tänka.  

Så jag delar med mig, här och på Instagram, inte så mycket Facebook längre. På Instagram och på bloggen leker jag med Stories och inlägg och leker, kanske för att just inte känna mig ensam. Försöker dela med mig hur jag har gjort, inte för jag vet om någon är intresserad på riktigt. Men att bara gå hemma och känna sig så OVIKTIG, gör mig galen. Så jag Låtsas att jag kan massor om mål och mitt "arbete" som ju såklart är en ständig process. Jag har ju lyckats med vikten men det känns ibland som det enda som faktiskt gått nått bra. Resten är liksom, still going on.  

Just denna veckan har varit tuff. Trötta dagar och har sovit dåligt i flera nätter i rad. Inte bra. Är man trött innan blir man ännu tröttare efter några nätter med kass sömn. Så denna veckan har bara handlat om överlevnad, att gå upp, äta frukost och göra NÅTT mer än att kolla på Netflix.  

Så idag när solen sken orkade jag äntligen ut, "på riktigt" med träningskläder och flås. Och det är så skönt, att få känna att man trots allt faktiskt lever, och till och med min artosfot känns positivt att jag har rört mig. Och just nu är det de enda jag kan göra, leka att jag lever. Och trots att man ibland faller så lyckas jag med mina små pyttemål, som att röra mig varje dag, det har jag gjort denna vecka om än i liten skala, och faktiskt så gick jag rundan åt "fel" håll idag.  Alltså det jobbiga hållet med uppförsbackar. Man kanske inte är helt värdelös i alla fall.