Ja så var det då dags för min sista dag på jobbet. Den har ju egentligen redan varit för tre år  sedan på ett ungefär. Men idag var min sista officiella anställningsdag i Marks kommun.Jag har varit fast anställd i kommunen sedan 1986, (minns ej exakt år), men gick ur förskollärarlinjen 1984, jobbade en på olika springvik i början, fick mitt första barn 1985 och började jobba ”på riktigt” 1986, sedan dess har jag haft fast anställning. 1990 samma år som min yngsta dotter föddes började jag arbeta på Assbergs förskola och den förskolan har jag varit trogen sedan dess. Många barn, många föräldrar och inte minst MÅNGA arbetskollegor senare är då en era slut.  Eller era och era men ni fattar, era för mig, mindre i det stora världsalltet. 

Idag var jag på besök på ”jobbet” fick en fin blomma och bjöds på tårta och kaffe. Först när de första arbetskamraterna trillade in kände jag en stor klump i halsen, och blev emotionell. Men att träffas var trevligt, riktigt trevligt och det var kul, sitta och tjöta en stund som jag aldrig varit borta. Gick ett snabbt besök in på min gamla avdelning och höll på att skrämma ihjäl den stackarn som stod där inne och lade fram madrasser, (känns väldigt bekant) En ny tjej som var trevlig att prata med och trots att jag bara var där i knappt 10 minuter kunde jag känna igen allt prat man brukar ha på en förskola, om möblering och att förskolan som en levande organism i ständig förändring där lokalerna och möbleringen anpassas efter de barn man har just nu, om pandemi och föräldrar som åter snart är välkomna in att lämna inne på förskolan.

Det känns konstigt att inte längre vara anställd, det går inte att komma ifrån, Försäkringskassan som tidigare jagat livet ur mig var gång jag var utbränd. Började pötsligt att hela tiden förnya min sjukskrivning utan frågor. I början väntade jag hela tiden på att nu vill dom snart att jag ska börja arbeta, men som min arbetsterapeut/psykolog (minns inte) sa nått år senare ”Du har egentligen helt rätt förutsättningar för det här" (läs sjukersättning/förtidspensionär) , "du har en diagnos och det finns papper på vad du har haft, och du är fortfarande inskriven på Neurologen”

Så ja på så vis har jag haft tur, det finns ett papper på att jag faktiskt var sjuk ”på riktigt” denna gång. Inget som en enkel ”vanlig” utbrändhet inte. OCH innan någon du rusar i taket och blir förargad VET jag var utbrändhet är, jag har varit utbränd 3 gånger och varje gång har Försäkringskassan jagat mig med blåslampa i röven och den sista gången blev jag även utförsäkrad. SÅ för mig har en diagnos gjort skillnad. Och har på så vis haft ”tur” även om jag nu kan känna att det inte känns speciellt tursamt med vare sig med hjärninflammation eller hjärntrötthet.

Det bästa med det här är ändå att jag lever inte längre av depressioner eller ångest. Att jag trots allt jag varit med om vägrar att se bakåt och känna mig bitter. Det är så himla lätt att fastna i det som hände igår, MEN saken är ju den, att hur jag än tänker och har ångest för något som redan har skett är det inget jag IDAG kan göra något åt det hur jag än grubblar.  I stället försöker jag ta dagen som den kommer och inte oroa mig för mycket. Mitt motta är mer att leva dag för dag, inte tänka för mycket bakåt och inte heller oroa mig för mycket framåt. För det finns ett talesätt som jag försöker leva efter min hjärnskada.  

Sörj inte gårdagen den är borta, oroa dig inte för morgondagen den är inte här än lev nu och njut av dagen.

Så här är jag då nu, slipper arbeta, och kan bara vänta på pensionen om sådär 5 år, livet är ändå bra konstigt, och ibland är det tur att man inte vet om det som väntar en för då vete sjutton om man vågat leva överhuvudtaget. 

Ha en skön torsdagskväll gått folk. Nu ska jag städa mitt kontor/skräp hörna.