Har du nångång varit i en skog, där du inte vet hur stigarna går? Eller för den skull i en ny helt okänd stad utan GPS eller din mobil? Visst känner du dig utsatt utan vägbeskrivning? Man hittar inte och du vet inte hur du ska ta dig från A till B. Nu tänker du men jag kan ju fråga efter vägen. Och såklart om det finns någon att fråga och som har en vettig beskrivning att gå efter. Men vägen är ändå upp till dig att hitta med eller utan beskrivning.  

I min barndoms skogar, kände jag till varenda liten kurva och varje åkerplätt väl. I skogen hade vi något vi kallade för rundan och det var en liten skogsväg och det gick att köra bil där men inte mycket mer. Den gick just en runda i en skog. Vägen delade sig på ett ställe. Tog man ena vägen fick man den långa uppförsbacken och gick man åt den andra hållet fick du en lång raksträcka som istället lutade svagt uppåt under en längre bit. Ingen väg var bättre än den andra bara olika. Om jag inte orkade gå HELA rundan som alltid kändes lång, alltid lång, så genade man genom skogen. 

Jag gick aldrig vilse, visste hur stigarna gick och hur jag skulle gå för att komma ut på andra sidan. Inget kändes farligt eller konstigt med att vara ute alldeles själv i skogen trots att man bara var ett litet barn. Utan välbekant och bra. Just för att jag kände till stigar och genvägar och när man går på välbekanta marker har man en känsla i kroppen att "om jag går in där kommer jag ut ungefär där" Så är ofta livet. Vi går på välbekanta spår och vägar vi känner till sedan länge. Och livet som det nu är då känns ofta tryggt och bra. 

I livet hittar vi nya bitar i vår skog och på vägen bygger man vidare på sin barndoms skog och allt eftersom livet går vidare skapar livet också nya stigar, nya vägar att vandra en del riktigt bra som barn och familj men även andra mindre bra det är som livet nu är det tillkommer nytt. 

Mitt liv nu känns lite som jag blivit avsläppt i en helt ny främmande skog. Jag vet vart jag lämnades av men jag vet oxå att jag inte kan gå tillbaka till början för den vägen är låst. Jag måste lära mig hitta i en helt ny okänd skog. 

Leta upp stigar som jag inte vet vart dom leder. Jag vet inte hur lång den är. Om den är jobbig att gå eller inte. Om det är stenigt, lerigt, sankmark eller en återvändsgränd. Kanske hittar jag en stund en rätt enkel stig att gå på men faktum är ändå att ALLT är nytt och obekant.  Det enda jag faktiskt vet är att jag måste lära mig att hitta och leta efter nya stigar i allt detta okända. 

Denna skrämmande skog. 

Jag vet aldrig vad som finns bakom nästa krön. Mitt liv som det nu ser ut med trötthet, olust och rastlöshet. OCH denna rastlöshet den driver mig just nu till vansinne. Och i min nya okända skog letar jag just nu febrilt efter en karta. 

Just lärdomen är, att jag måste inse att min välbekanta skog inte längre är min skog. Att jag inte kommer någonsin att promenera dessa välbekanta stigar, utan mitt liv är nu i en främmande läskig skog jag egentligen inte vill vara i. Att acceptera, att lära sig leva med hjärntrötthet är utmaningen. Och det är skrämmande och många gånger är jag rädd och bara vill att någon ska komma och hämta mig härifrån. Det är vid dessa tillfällen man fastnar framför Netflix och inte orkar ta sig därifrån, just för att fortsätta leta nya stigar är SÅ JÄVLA JOBBIGT. 

Fast innerst inne vet jag ju att jag måste ändå fortsätta leta, och jag har ju ändå vissa trygga punkter med mig i min skog. 

Min familj, min man och mina barn och deras familjer. De betyder mer än någonsin och jag är tacksam för att dom finns.  De finns ständigt med mig och jag vet att de finns där för mig om jag behöver. Och min man, min Morgan, alla borde ha en Morgan i livet. Ni vet om man tappar bort en nyckel och vet varken ut eller in och hjärnan helt enkelt slutar att fungera då finns han där ett mobilsamtal bort. Och jag har till och med lärt mig att be om hjälp. Det ni, jag är en enveten jävel som om hon har bestämt sig för att klara en sak så gör hon det, om än det tar livet av henne doing it. Men om något fastnar eller klurar till sig är jag inte längre rädd för att be om hjälp. För är man nu fast i en ny skrämmande skog, behöver man hjälp. 

Det är dock väldigt lätt att glömma bort det när man mår som sämst. För hur livet än är, även med min familj så är vägen i mitt liv upp till mig att hitta.