Två veckor på sjukhus
Åkte som in på tisdagen efter jobbet den där dagen i mars. Mycket är suddigt men har minnesfragment hit och dit, gubben har berättat, och jag minns en del. Allt de säger och gör på akuten HÖR jag, jag hör, är inte döv, MEN det går inte
in. Det är som om någon satt ett filter för spelrummet emellan örat och hjärnan som tar bort all förståelse.
Efteråt kan jag minnas vad de sagt, men jag har inte fattat, tycker läkarna är korkskallar, och kallar en överläkare "sicken idiot" till min man. Jag letar efter toaletter och hittar inga, är så kissnödig att jag kan dö, men springer runt och letar, letar
efter en toa, men överallt jag kommer ser jag bara tomma rum, ingen toa. Efter en LÅNG stund kommer en (i mitt tycke otroligt otrevlig människa) och för mig tillbaka till mitt rum, jag fräser JAG måste kissa, "men här är toan" säger hon och visar
på toaletten i mitt rum. Och den dörren hade jag öppnat innan och då fanns ingen toa där alls. Så höll det på i nästan en veckas tid, vissa dagar är helt väck andra är jag mer klar.
En av de sista dagarna av förvirring minns jag knappt alls den är helt borta. Men på kvällen får för mig att jag befinner mig i ett rymdskepp, vi har blivit kidnappade av aliens, detta är då i en sjukhuskällare, och tro mig i mitt
tillstånd var det ett rymdskepp, och visst kan man känna så i en sjukhuskällare, brrr. Dom som jobbade där var slavar, jag var fångad, i sängen.
Detta håller på till morgonen därpå, är fortfarande väck, men nu har jag landat någonstans i ett fjärran land, LÅNGT borta från verkligenheten. Jag ser konstigt eller uppfattar inte verkligheten runt om, och nu efteråt förstår jag det. För ser inte
alla hus. Men plötsligt finns där ett hus. Jag får nu för mig att jag är borta från alla världen och huset finns där någonstans långt borta. Men har ingen aning om vart.
NÄSTA morgon är den morgon jag vaknat till, jag ser ut och SER UT för första gången, och frågar "Ursäkta mig för en korkad fråga MEN VAR ÄR JAG?" Efter det börjar minnet återvända och är "klar" i huvudet och minns allt från dessa dagar men inte
desto mindre så är det mesta snurrigt ändå. Jag sticks hela tiden och har blåmärken överallt efter sticksår, måste ha nål hela tiden något som i början driver mig till vansinne. Läkarna vet inget och träffar dom i stort sett varje morgon på
ronden, men inget nytt, och inget av de dom säger fattar jag inte heller för den delen.
Överläkaren talar om för mig att man tagit ett prov som kostar 23 000 kronor, TACK landstinget för det provet. Det är de som sedan visar att jag fått hjärninflammation. Jag sticks på, jag skickas än hit än dit för tester överallt, det görs gynundersökningar,
och man sticker mig till och med i brösten, DÅ börjar jag tröttna på alla rundturer på lasarettet som jag nu kan betydligt bättre källaren då alltså.
Får tillslut i alla fall, kortison via dropp och får världens utslag efter detta som kliar nått vansinnigt så jag får en variant i tablettform i stället, 20 tabletter morgon och kväll. Denna skall jag ta i några dagar och börjar må betydligt bättre,
Om man jämför alltså. Sedan får jag äntligen komma hem. Och det känns som jag kan andas igen, men har fortfarande ingen aning varför jag varit sjuk, vad jag har haft eller vad som har hänt.