Ja gravid är jag inte, men just de två orden att VARA MED barn, och då inte i gravidmening utan att umgås och prata med barn är något jag sysslat med hela mitt liv. Och att jag från början blev förskollärare var faktiskt att var att jag kände mig bekväm med tillsammans med barn när jag var ung.  Samt att jag var så barnslig (är möjligen) och älskade leka långt efter jag efter var för gammal för såna lekar och tänkte: som förskollärare borde man ju få leka. 

Att nu ha fyra barnbarn är en gåva och tänker att det vi gör idag skapar lyckliga barndomsminnen imorgon. Tänker man så känner jag att allt det vi gör tillsammans med våra barn är viktigt. 

Att varje semester, sommar eller särskilda tillfällen är ett unikt tillfälle att just skapa unika barndomsminnen. Eller som att stå vid spisen och laga mat med en ljuvlig tvååring vid sidan om. De kanske inte just minns det där exakta ögonblicket men känslan av en lycklig barndom borde vara en självklarhet för alla människor. Och det vi inte får glömma är att barnens vardag idag, är deras minnen imorgon.  

så Idag har jag umgåtts en hel dag med äldsta barnbarn och dottern. Tre generationer på vift i Malmö, inga större fadäser än. Eller kanske en då, 🙈 mer om den sist i detta inlägg.  

Hotellfrukost är det bästa med hotell. Att bara ha en hel buffé att välja mellan och jag äter alltid äggröra med bacon och ett glas apelsinjos, en smaskig fralla med ost och marmelad samt en REJÄL balja kaffe. Idag smög det även ner en overnight oats, ruskigt god. Och tänker att man väljer engelska namnet hellre än det svenska är för att svenska översättningen inte riktigt låter lika smaskig: havre över natten = blöt kall gröt! Men god var den ändå med vaniljsmak.  

Tillsammans med en nyfiken sprudlande sjuåring var så dagen gått, med lövkrig ett måste när man går i en park med MASSOR av löv på marken. Museibesök med både djur och akvarium. Själv såg jag en otroligt fängslande utställning med röster från förintelsen. Speaking Memories - Förintelsens sista vittnen med fantastiska porträtt och röster från de som överlevde. Något jag varmt rekommenderar om man är i närheten, att lära deras historier och hålla främlingskap och hat borta från våra liv idag är så viktigt. 

Till sist då min fadäs: 

Efter frukosten hade jag kaffe i koppen kvar kvar och ville dricka det sista i lugn och ro. Thea var klar och kissenödig och någon ro att sitta still och vänta på mitt kaffedrickande fanns INTE. Så de båda två smiter iväg före mig. Men jag hittar ju. Hotellet är inte så stort.

Istället för hiss beslutar jag mig för trappor och travar uppför trappan svänger av dit jag ska och kommer plötsligt till en VÄGG som absolut INTE var där förra gången jag gick samma väg. Bom stopp inte ytterligare en korridor utan en VÄGG. Tänker: "Ops jag svängde jag fel håll möjligen" så tar av åt andra hållet men inte heller där finns någon korridor med vårt rumsnummer på. Så vänder tillbaka fattar ingenting förrän jag kollar på rumsnumren där står: 225, 226 osv och inser jag är på HELT FEL VÅNING vårt nummer är nämnligen 325 . Så jag får trava tillbaka samma väg hela långa korridoren ovanför alla som äter frukost och hoppas att ingen tittar upp och ser en förvirrad tant på våning två. Hittar inte trappan och nu kan jag inte låta bli utan att börja skratta för mig själv på hur snopen jag blev när jag mötte en vägg istället för en korridor.