Ja livet går vidare här i mitt lilla hus. Fortsätter med rutiner, träning, vardag. Men vardagen som förut med mycket sociala kontakter med föräldrar, barn, kollegor och fotoklubb består nu av en gubbe och en son. Sonen är 21 och tillbringar dagarna antingen på jobbet eller i sitt rum. Med korta jämna mellanrum på besök hos oss för mat och ev lite tevetid framför Bäst i test! 

Gubbe jobbar kommer hem äter och somnar sedan gott i soffan tills dess det är dags att lägga sig. Jomen skitkul socialt liv har man väldigt lajbans. 

Helgerna är det såklart mer vi pysslar och grejar tillsammans, men då vi har fyra barn varav bara en hemma så bor de andra ungarna på annan ort. Och i coronatider har vi undvikit dom. Så vi skajpar MEN när man längtar efter en gosig kram eller lite bus med en tvååring eller allvarligt samtal med en fyra eller sjuåring så kan inte FaceTime ersätta den fysiska närvaron av barnen. Jag saknar UNGAR, ungarna på jobbet kan jag sakna (inte det stressiga runt om) men barnen och nu när jag inte ens kan umgås med barnbarnen längre blir det närmaste en trött gubbe och en son att säga hej till som hastigast. 

Tror det är därför jag "leker runt" på Instagram i brist på sociala kontakter. Jag är ingen pratsam, lättsam, social typ men när det nu är nere näst intill noll håller jag på att bli galen. Jag vill behövas och det är väl det som oxå är min största fel, jag har funnits till och levt för andras skull hela mitt liv, för att göra folk glada och nöjda runt om mig. Detta så mycket att jag många gånger gott sönder, men nu NOLL eller inte noll men make och son finns där och det är allt en himla tur, jag kan titta på min make när han sover, och fixa tillräckligt med mat så sonen får matsäck med sig till nästa dag, det är viktigt att få vara behövd.  

Gamla ränder har svårt att gå ur, men livet att se mig själv i första rummet och inte i tredje fjärde hand har börjat, det är INTE enkelt men med envishet ska det gå, det måste gå för just nu behöver jag vara egoistisk och räcka till först och främst till mig själv eftersom min ork knappt räcker till mig själv längre. Sedan finns ju ni finns ju här. Ni som följer min resa och ni som följer mig på Instagram tack för att ni finns och läser. Det gör att jag trots Corona tider känner mig lite mindre ensam.