Först en kort uppdatering om vad jag drabbades av, limbisk encefalit, anti-Hu positiv. DVS en slags autoimmun hjärninflammation, som orsakas av kroppens eget immunförsvar. Varför detta sker vet man inte men just min variant, kunde kopplas till smålungcancer och därför fick jag även genomgå en PET-CT scanning på Sahlgrenska. Denna visade sig dock som tur var negativ, så varför min kropp valde att reagera som den gjorde vet jag inte.  

I mina två första inlägg i denna blogg har jag skrivit om tiden när jag blev sjuk, till veckorna på sjukhus. Men resan fram till hjärntrötthet finns ännu kvar att berätta. 

Jag kom hem från sjukhuset med en sjukskrivning på två veckor. Frågan läkaren hade innan jag åkte hem var: Vad tror du? Angående om jag skulle sjukskrivas, jag hade varit helt väck eller iallafall halvvägs väck under större delen av tiden och nu skulle jag svara på om jag behövde bli sjukskriven.  Svaret var ganska självklart för mig då, jo såklart behövde jag bli sjukskriven. Hon sjukskrev mig i två veckor. 

Fortfarande kände jag mig dock konstig i huvudet och tankar bara snurrade fram och tillbaka hela tiden. MEN Den första veckan hemma mådde jag dock TOPPEN, var piggare än jag känt mig på många år, och efter två veckor hemma inte ett pip från någon läkare, under de två veckorna antog jag att jag skulle tillbaka till jobbet. Jag menar hon ställde ju till och med frågan. 

Så jag går tillbaka till mitt jobb. 

Där väntar 11 små troll på mig, en del namn hade jag glömt bort under tiden men sa inget utan läste på närvarolistan, "ah så var det". Lyssnade på min kollega när hon pratade med barnen. "Ja just det ja" Så namnen kom tillbaka. Men där slutet av april väntade även utvecklingssamtal, utvärderingar, hur hade det gått med läslyftet och vårt tema? Alla dessa "måsten" ramlade över mig som ett jordskred. 

Jag klarar detta i i två och en halv vecka. 

Ju mer tiden gick på jobbet ju virrigare blev jag. Jag ställde mig upp för att hämta/göra något från soffan. När jag kommit ut i hallen hade glömt vad jag skulle göra så var det konstant hela tiden. Jag till och med tappade namnet på ett av mina barnbarn, jag visste att hon var 3,5 hur hon såg ut mindes allt men kunde inte komma på vad hennes namn. Räknade tyst i huvudet: Thea, Nora, Olivia och det var puts väck tog säkert tio minuter innan jag plötsligt kom på det ALVA. 

Då sa jag till på jobbet: det här går inte, och läkaren sjukskrev mig och berättade att jag behövde vila och sjukskrev mig. När jag berättade om mina symtom sa hon att jag troligen drabbats av hjärntrötthet. Juni kom och det blev tal om rehab, men det var snart semestertider och inte så långt efter min sjukdom men jag  fick ändå tid på Solhem och hann med tre besök innan jag istället äntligen fick träffa en underbar läkare på dagrehab i mitten av augusti efter min dotters bröllop. 

Nu har jag två veckor kvar, och har så mycket mer förståelse om, vad som hänt och hur jag ska hantera det och framförallt vad jag drabbades av. Nu måste jag "bara" lära mig leva med det hela också. 

Med tiden hoppas jag ju såklart att jag ska bli bättre. Men inget är säkert eller ristat i sten och just nu försöker jag bara ta en dag i taget och för nu, ja det får det faktiskt räcka. För ärligt har jag nog av att bara leva, att planera framtid ja det tar vi när framtiden kommer. 

(Bilden i inlägget är från i somras då semester i Norge - Geiranger)