Jag har skickat fyra barn runt i världen på olika resor. Det har varit konfirmandläger, kristna läger av olika slag runt i vårt land. En kristen resa ledde till och med till Taizé i Frankrike. Eller olika semestertripper med diverse olika kompisar. Men ingen resa är så livsavgörande som den första resan ut för att stå på egna ben.

Det smygstartade med Lumpen för den äldste. Inget konstigt alls DÅ. Många pojkar gjorde lumpen då även min. Några korta turen runt i bygden tills den första STORA livsflytten skedde. UMEÅ, när jag åkte dit var jag så inställd på allt vad en flytt innebär för mitt äldsta barn. Han skötte det mesta jag fanns i bakgrunden och stöttade och lyssnade men var ändå så upp i hans flytt att det var först när vi åkte vägen hemåt över Umeälv som jag insåg: HERRE GUD jag lämnar honom här i TRE ÅR.

Sedan har det följts av ytterligare två ungar som lämnat hemmet. DEN längsta livsflytten var till JAPAN av alla ställen, det är LÅNGT bort och jag tackar GUD för att människan faktiskt redan då uppfunnit Skype, för där kunde vi prata och gråta över en skärm, hon skulle var bort ett år och det kändes länge, men hoppas verkligen att hon inte skulle bestämma sig för att stanna där. Ibland ville man bara ta första bästa flyg och åka dit för att bara kunna hålla handen.

Den kortaste flytten hittills gick till Borås, den var lättast. Det är liksom nästgårds och en ny lägenhet för min dotter var spännande och riktigt roligt. Jag hade ju vid det laget redan två utflugna barn så det var bara naturligt att det var hennes tur. Jag hade ju ändå en kvar hemma och det var MÅNGA år tills det var hans tur. Idag har den turen kommit att jag ska skicka i väg min yngste son på sitt första steg på sin egen livsresa. Hans resa går också långt, långt bort. Han håller sig i Sverige som tur är men ändå. Men Skellefteå är LÅNGT bort.

Att ens barn blir vuxna och står på sina egna ben är inget jag tycker är jobbigt om någon nu uppfattar det så. Jag som har en egen mor som har en förmåga att ge en skuldkänslor för att man missar ett kalas som man inte orkar på. (Typ men JAG hade ju längtat SÅ, inte men oj mår du inte bra så tråkigt) Ett liv med den uppväxten ger en lätt skuldkänsla för att man aldrig räcker till någonstans. Inget ont nu om min mamma hon är den hon är och har fått kämpa genom livet med sina demoner och jag med mina.

MEN det har givit mig ett löfte till mig själv att stötta mina egna barn oavsett vad genom SINA egna beslut och aldrig, aldrig någonsin ge dom skuldkänslor för var jag tycker. SÅ i deras livsresor och beslut har alltid var mitt mål att stötta och lyssna. Det har varit svårt att inte ge mig in att tycka om deras beslut, jag har givit mig den på att hålla mig neutral och stötta oavsett vad för olika alternativ de väljer mellan och vad för beslut de fattat, JAG är bakom DERAS beslut till 100%. Och det ligger nog i min natur att inte tala om vad JAG känner utan var andra önskar. Nog för att det inte är bra alls för MIG, men tror och hoppas att det gett mina barn att veta att de aldrig behöver undra ”vad ska mamma tycka” förutom när de flyttar till Gävle då, det var jobbigt på riktigt, men mest för att det kom som en överraskning och vi hade trott de skulle stanna i Göteborg så när chocken lagt sig var det bara att finna sig. För att vara besviken i stunden är en sak men att lägga över den besvikelsen på mina barn är en helt annan. Så nu när jag lämnar av min yngste till tåget upp till Skellefteå ikväll är det ändå med en känsla av att det blir spännande att se vart hans resa för honom genom.

Jag vet att jag inte är någon supermamma på något vis jag har mina fel, många bristen och har missat mycket genom att inte alltid må bra själv men jag hoppas och tror att de ändå kan tycka när de slutsummerar sina egna liv att "hon gjorde ändå sitt bästa". Som jag nu kan känna gentemot min egen mamma, Hon gjorde sitt bästa utifrån sitt liv. 

MEN jag kan undra i hemlighet varför deras resor för dom så himla långt BORT? Tur att de alltid hittar hem igen trots alla långa distanser. 

Älskar er högt älskade ungar. 

Mamma