Jodå jag lever, faktiskt. Hela augusti och september har passerat. Jag har fått kämpa mig igenom dessa månader. Dels för att jag allmänt varit extra trött och helt omotiverad att göra någonting. I mitten av september fick min dotter Corona och jag valde att gå i idé helt och hållet. Man vill ju liksom inte smitta ner någon annan. Men nu i helgen kom mitt covid-19 test och det var negativt som tur var. SÅ SKÖNT.  

Dock kände jag mig lika omotiverad som tidigare tills jag kom på att det faktiskt INTE GÅR att sitta och vänta på att en dag plötsligt vakna och måendet på morgonen är tipp topp. Så för att vända trenden måste just JAG göra något för att vända den. Så att sitta i soffan och plöja böcker på Storytel hjälper nada för mitt humör.

Så på måndagsmorgonen gav mig iväg till gymmet äntligen en kort program visserligen men PÅ gymmet. Tidigare under sommaren har jag haft kontakt med Robert Kronberg som har en speciell typ av träning med inre muskelstyrka och han har frågat mig flera gånger hur jag tänker och om han får hjälpa mig mer.  Så fast jag egentligen då känner mig lika trött som innan, lämnade jag soffan i tisdags och åkte till Göteborg. Hämtade Thea på fritids och tränade med Robert. Och visst mådde jag bättre igår. Toppen faktiskt. Att bara träffa Thea (barnbarnet på 7 år) var helt magiskt och roligt. Så nu har jag bokat in ny tid för både träning och barnbarn.   Heja mig. 

Idag har jag varit HELT slut men med upplevelser kräver oxå återhämtning. Så idag återvände jag till soffa, böcker och diskbänk. I morgon tänkte jag försöka ta mig till gymmet igen för jag mår bra av träningen men gymmet har känts som en stor vägg jag inte orkat ta mig igenom eller in i överhuvudtaget.  Och nångång i helgen ska jag också ta mig runt 3,2 rundan vid Kinnaström, promenad är en lisa för själen. 

När man vill ta sig ur ett hål av trötthet och anti-tankar betyder ju faktiskt att man måste anstränga sig och lägga energi för att lämna hålet.  Annars händer inget mer än att man sitter fast i hå du inte vill befinna dig i. I en soffa och utsikten har försvunnit helt och hållet och det enda du ser är trista väggar. Det är kanske nu låter lättare än vad det faktiskt är på riktigt. För det är ju nu inte helt enkelt. Det kräver energi att börja kämpa och en jävla vilja. Vilja har jag oftast, inte energin lika ofta. Så man får ta vara på den energin som faktiskt finns där och göra något av den. 

Som igår då, fast jag egentligen inte orkade ta mig ur soffan gjorde jag ju det ändå och när man väl lämnat den känns det ofta bra. Idag var det återhämtning på schemat för använda sin energi på ett förnuftigt sätt.  

Inför detta år 2020 var ett av mina mål att skratta mer. Nu när vi går in i oktober inser jag att skratta är något jag är dålig på och något jag varit otroligt dålig på att försöka förverkliga.  Något som gör mig glad på riktigt är när jag får egentid med barnbarnen. Som att prata med Thea eller busa med Olivia, laga mat med Nora eller läsa saga för Alva. Så steg ett för att skratta mer blir att använda mer energi till barnbarnen.  

Steg två har jag inte kommit på än, men ett första steg ur soffan är ändå ett steg i rätt riktning eller hur?