Efter att snart ha levt i 59 år år, har jag insett att jag inte längre behöver bry mig om alla dessa "måsten" längre. 

Eller måste, förstå mig rätt nu, man måste gå på toaletten någon gång då och då. Man måste gå till läkaren, och man måste betala skatt och andra sådana viktiga måsten. 

Men jag menar det där MÅSTET som finns inne inne i ditt huvud. När jag var yngre hade jag massor av måsten, jag dammsög och torkade golvet varje torsdag, det kändes som ett måste. Som att livet blev förstört om jag nu missade detta viktiga måste en enda gång. 

Jag måste ha koll på fyra barn, ja eller såklart det VAR ju ett måste, man behöver ha koll om man har fyra barn. OCH jag hade koll på ALLT, vi var 6 i familjen samtidigt. Ni kan tänka er alla par strumpor och trosor man MÅSTE ha koll på i tvättkorgen. Jag har alltid haft som stolthet jag alltid haft koll på varenda ett av varenda strumpepar i tvätten. Från trosor till tröjor, byxor allt. Exakt vilket plagg tillhörde vem och i vems hög dessa vita strumpor med jordgubbar på skulle ligga OCH 6 personer, 6 par strumpor varje dag, ni kan tänka er hur många strumpor det blir att para ihop under bara en vecka. 

Jag hade KOLL. Ni vet, läkartider, instrument, dans, teater, oj vad jag har skjutsat barn, hit och dit fram och tillbaka alltid haft koll på alla tider för att inte tala om föräldramöten och utvecklingssamtal BVC osv osv. Just för att jag kände att jag måste, som om nu världen skulle gått under för att en av ungarna missade en fiollektion eller ett gympapass nån enstaka gång. 

Fast för MIG kändes det precis så, som om jorden faktiskt gick under för att jag glömt att skicka med fiolen till skolan just denna dag. Idag är jag stolt över att jag faktiskt klarade alla dessa måsten, men samtidigt tog det nog oxå knäcken på mig i slutändan. För att jag hade krav på mig själv som jag inte klarade av att leva upp till och gick in i väggen inte bara en gång utan tre gånger. 

Idag har jag inte alls samma koll på alla måsten längre av medicinska skäl likväl som ett egensinnigt beslut att sluta bra mig om att få dåligt samvete var gång jag missar ett "måste". 

Jag viker fortfarande tvätt, det är liksom meditativt och avkopplande att vika tvätt. Man ser ut som man jobbar, fast man egentligen sitter framför teven och slökollar med full tvättkorg som ursäkt. (tips till trötta småbarnsföräldrar) "NEJ jag kan inte hjälpa till jag viker tvätt" och det har jag fortsatt med, att slökolla och vika tvätt alltså.

 Även om jag numera inte behöver ursäkten för tvätten att nu kolla på teve klockan två på eftermiddagen. Vill jag kolla på teve vid den tiden gör jag det. PUNKT. Numer dammsuger jag när jag känner för det, oftast när golvet är fullt av dammtussar som flyger trivsamt över golvet, eller om jag nu skulle få besök. 

Då gör jag det mest för att känns bra att ha rena golv. Torkar golv gör jag oftast när energin tillåter det. Och tvätten var det ja….jo jag har lite koll faktist även om vi numer är 3 och inte 6 i hushållet. Fortfarande viker jag herrarnas kalsonger i hushållet och har koll men det beror mest på att son och make har så vansinnigt olika stil på sina kallsipper.. 

Lika så med deras kläder, en 21 åring och min gubbe har olika klädstil och det är ju rätt turligt för mig eller hur? Men strumpor? Hur jag än anstränger mig så får jag aldrig koll på dom, så vad gör jag? Jag lägger de där jag tror att de hör hemma och om de hamnar fel så är det inte mitt bekymmer de får flytta fel lagda strumpor och ev andra kläder själva. JAG måste liksom inte ha koll på strumpor om jag inte vill. Och jo det är fortfarande vilsamt att vika tvätt. Gubben ser till att den är ren, jag viker den. Grejen är att det aldrig varit ett måste mer än i mitt huvud. Det enda måstet som har funnits har varit ett ohälsosamt krav på mig själv, att alltid ha koll. 

Nu har jag inte koll på allt i mitt liv längre och det känns inte längre ett dugg farligt att lägga ett par strumpor i fel kläd hög eller att inte ha vältorkade golv varenda torsdag. Livet består för mycket av sådana krav som bara tar kål på självförtroendet för att man aldrig klarar av att leva upp till en orealistisk bild av ett perfekt liv. 

Ett perfekt liv är där du trivs med dig själv och det beror inte på om du har rena golv eller inte utan hur nöjd du är med dig själv och att stå för sina beslut.  

(Gubbarna på bilden har ingenting med bloggartikeln att göra mer än de var söta)