Ibland får jag ryck, känner mig som jag gjorde när jag var barn. Så säker på livet utan tvivel på ens eget jag eller på min rätt att få finnas till just som jag är. Mitt lekfulla jag.  

Jag är i en lekfull, barnslig person. Men på många, många år har jag inte orkat visa henne, efter tre utmattningar så är det inte så lätt att skratta och leka. Särskilt inte heller som skolan inte direkt lockade fram mitt lekfulla jag. Där fick jag istället lära mig att gömma mig, allt för att inte synas eller höras.  

Har ett minne från min utbildning till förskollärare. Jag kände mig, glad och fri som fågeln, pratade och ställde frågor som jag aldrig gjort något annat. (Vi var ute i naturen och där trivs jag). I vilket fall slutade det hela med att läraren trodde jag var full och ville inte låta mig köra bil hem. (Detta berättade en klasskompis för mig efteråt.) Själv fattade jag noll, såklart skulle jag köra hem, herre gud jag tog ju mig dit och jag KAN köra bil att han trodde jag druckit fick jag veta först efteråt.  

MEN HERRE GUD, kan man inte vara glad utan att folk tror man är full? Nu händer kanske just detta inte speciellt ofta, men det späder på det faktum att gömma min lekfulla sida har blivit så vant att jag ibland glömmer bort att hon ens existerar.  

På en promenad häromdagen kom så barnet fram igen, dansade fram på vägen och gjorde dåliga snurrpiruetter i Mariebergsparken. Och jag började fundera som jag så ofta gör. Hur kommer det sig att vi glömmer bort vårat inre barn?

Ofta tänker jag mig mitt eget inre barn som en rädd liten flicka som behöver tröstas. Men faktum är att mycket var hon oförstörd tills det vi kallar livet gjorde sitt bästa för att gömma henne. Jag vägrar att gömma henne mer, jag ska göra bort mig mer på Instagram och försöka orka skratta mer, leka mer. Just det där med att "fjanta" sig älskar jag. Att brista ut i sång nu och var minut tillsammans med barnen. Att räkna alla ramsor som finns gömda i mitt huvud. De bara finns där och plötsligt poppar de upp från ingenstans. Nu kanske man just inte ska ramsa eller sjunga barnsånger ute bland folk, men det handlar inte om vad jag gör ute utan hur jag känner mig inuti. Så nya mål nya kliv för hitta tillbaka till mig själv. För tamigtusan jag har saknat henne!