December är ju alltid december men plus att det var julmånad passade vi på att ta semester till ett varmt ställe ljuvligt. Min dotter flyttade till sitt drömboende i januari och jag firade min man som fyllde hela 60 år i november förra året. 

Februari, herregud februari ja där hade jag läkarbesök inbokat så det skulle räcka för flera år. Jag avslutade med buller och bång förra måndagen med att stressa runt i panik för att bli klar med några bilder som vi ska ställa ut med Kinna Fotoklubb. Jag kunde absolut inte tänka utan beställde för många bilder och med hjälp av mina kära klubbkompisar fick jag ändå valt ut mina favoriter. 

Och dagen efter i tisdags så kraschade jag. Helt naturligt och inget konstigt MEN det har tagit hela veckan följt av INGENTING för att jag ska orka börja leva igen. Hela veckan tillbringad mest i soffan. Först idag börjar suddet lägga sig något.  Det tar tid att repa sig efter man fallit. Och det du kan göra då, är att ge det tid. 

Jag är fortfarande trött men idag orkade iväg på en promenad och så SKÖNT. I skogen kan jag tänka och där är fridfullt och vackert. Där kan jag se att jag egentligen har en superkraft som kommer till sin rätt där ute i naturen. 

Jag tar in. 

Allt. 

I vardagen runt omkring mig varje dag är det ett helvete. Inte hemma i min soffa kanske. Men ute, på gymmet, i affären, hos läkaren i vardagen ute i samhället. Det händer det saker runt omkring dig hela tiden. Som vanlig dödlig människa registrerar din hjärna men din hjärna kan välja bort att lyssna på musiken i högtalaren. Sorlet av människor i affären, ljuset, ljuden, intrycken. Jag kan inte det lika bra längre. Särskilt om jag är lite trött som nu, då blir det värre.  

Men i skogen, hör jag varje liten fågel, jag känner vinden och ser allt magiskt vackert där ute. Det berör mig så. Jag bara måste stanna och ta in.  Och tänker DETTA är en gåva att se. 

Ett starkt bildminne och bildseende har jag haft i hela mitt liv. Jag minns saker jag ser. Jag minns i bilder. Och sedan jag började med fotografering ser jag nya bilder hela tiden. Nu förstärks bilden av ljuden och upplevelsen. Detta är en gåva. Min kamp är att lära mig utnyttja den utan att den tar kål på mig. Att säga nej. Att vila. Att ta återhämtningsdagar/veckor där det behövs. Som min arbetsterapeut sa: du måste skapa rutiner i kaoset.  Och ja troligen faller jag igen och igen, men det enda man kan göra är att resa på sig och borsta bort tvivlet och fortsätta kämpa. Och hålla tummarna jag inte ska slå mig allt för hårt när jag faller.