Förr eller typ jämt, har jag varit sjukt obekväm med hälsa på folk att kramas och ta i hand. Inte kramas mysa med barn eller gubbe. Utan kramas när man möts, typ "men HEJ" Kram, kram.  

Har alltid varit obekväm med att både ta i hand och även med att kramas. Känner mig liksom löjlig, varför jag gör det ska jag berätta nu. 

Det var en händelse jag aldrig glömmer från när jag var barn, kanske 6 -  7 år. Vi var på kalas, minns exakt hur det såg ut, minns stolarna med vuxna ALLT. När jag var liten var det alltid noga med att hälsa och ta i hand, alla gjorde det. Man hälsade och gick runt när man kom, hälsade på alla tog i hand på dom som redan var där. Sedan upprepades detta tills alla kommit. Så som det var på den tiden och kanske fortfarande är på andra ställen vad vet jag. 

När man är barn är just att ta i hand just inte det första man tänker på när man kommer på ett kalas. På detta ställe bodde två kusiner som vi brukade leka med. Andra kusiner var ju oxå där och när kusiner träffas leker dom. Detta gjorde även vi. Vi hade roligt på våra kalas, vi var liksom utanför vuxenvärlden. De vuxna fanns där nånstans men ofta brydde man sig inte bara man fick saft, kakor och tårta sedan massor av lek var vi nöjda. Mitt under denna lek kommer jag till min fasa ihåg "jag glömde hälsa" när ett barn går runt och hälsar efter att halva kalaset gått, ja det uppstår en viss munterhet. Och de vuxna skrattar, och nån säger något lustigt. "Men ska du inte hälsa på XX OCKSÅ" när jag börjar backa eftersom de skrattar. Och alla skrattar jättemycket. Jag har MÅNGA mostrar, fastar, morbröder och farbröder. När alla var i livet var dom 20 stycken och då räknar jag INTE de ingifta. Jag har alltså en jättesläkt. Nu var just detta kalas på mammas sida dom var inte lika många, 8 syskon varav sju var i livet när jag var barn. Så på kalaset fanns det rätt många vuxna som skrattade ÅT lilla mig.  

Enligt mamma vägrade jag ta i hand efter det. Nu är jag en person där vissa händelser etsar sig fast. Det går liksom inte bort, någonsin. Och hälsa och ta i hand är fortfarande än idag något jag inte är helt bekväm med. Jag gör det för att man ska. På jobbet när jag presenterar mig, när man möter nya människor tar man i hand och presenterar sig. Det känns rätt ok. Men att ta i hand med människor jag redan känner känns fortfarande sjukt obekvämt.  

Men det här med att kramas, jag har kramat min läkare, min dietist, kramar när jag möter gamla jobbarkompisar man inte sett på länge. När sjutton började jag med det? Och det känns inte ett dugg konstigt. Så här när jag sitter och reflekterar i efterhand har jag tyckt det är jobbigt när folk vill krama mig, men inte längre, nu får jag bara passa mig så jag själv inte blir en sådandär obekväm kramare som kramar alla och envar även den som inte vill bli kramad. Men kram på er. Och ha en fortsatt skön söndag och kramas mycket. Ta emot kramen eller inte det är upp till er. Och det lilla hjärtat på  bilden är en jag gärna kramar, när hon vill bli kramad.