Jag är envis

Sägs det, det är ett släktdrag. Jag är det, min dotter är det, och MIN mamma är liksom envisheten personifierad. Vi har ärvt en speciell slags envishet som en del av mina släktingar kallar:,Hallåsaenvet. Vad kommer nu detta uttryck ifrån? 

Ja min mor är uppväxt i Fagered på en liten gård just vid namn Hallåsen. Min mormor Ester och min morfar Albert hade 8 barn. En son den äldste i syskonskaran och sju döttrar min mamma är bland de yngre, tredje från slutet. Kanske blir det så med så många systrar inte vet jag. Men det som skiljer vår envishet från andras, är att har vi väl en uppfattning om någonting ska det MYCKET till för att ändra den. Vi liksom bara vet! Min mammas envishet har blivit mer ju längre tiden gått och det har säkerligen med åldern att göra är man 92 så vet man. Det går liksom inte att prata med mamma om hon har bestämt sig om en uppfattning, och det spelar ingen roll vad vi säger så är det så.  

Jag är likadan, måste jag motvilligt erkänna men ge mig tid och klura och fundera kan jag visst ändra uppfattning om något. Min ena dotter jo hon är lite åt det hållet hon oxå och tror hon är den av mina barn som är mest lik mig, (arma barn)  

Men denna envishet är också en gåva men samtidigt en förbannelse. För om exempelvis datorn krånglar ger jag mig INTE förrän jag fixat till problemet. Om det så tar dagar så googlar jag, tittar på youtube och tar till alla knep för att få det att fungera. Det är bra. För man lär sig saker, man är inte rädd för att testa och pröva sig fram. Just för att fixa till och lösa problem själv, man blir liksom lösningsfokuserad. Problemet är bara att det att det ska gå bra långt innan man ber om hjälp. För JAG vill ju fixa till skiten själv.  

Det funkar till en viss del, dock har denna egenhet en förmåga att dränera en människa och jag har varit utbränd TRE gånger. Och måste numera varje dag hejda mig själv från att inte begå samma misstag igen. Men nu har jag mina dagar. Dagar då tålamodet är nere på noll. Ingenting funkar och då ger man bara upp och orkar inte ens börja fundera över några problem överhuvudtaget. Andra dagar är viljan god men orken sämre. Som de här med redigering av bilder. Har knappt fotat någonting sedan jag blev sjuk. Men de sista veckan har lusten att fota kommit tillbaka, dock har jag upptäckt att just sitta en hel eftermiddag och bara redigera bilder inte är lika enkelt längre och jag blir fort trött. Grejen är ofta att jag inte märker att jag är trött förrän efteråt, eftersom jag är så upp i det jag håller på med och vill göra klart allt NU! 

Då kommer bakslag och extrem trötthet som ett brev på posten och sen orkar man inte göra nått mer under resterande tid av dagen.   Jag är ju nu som jag är, och att vilja lösa ting på egen hand är bara en liten del av den jag är, dock har jag bättrat mig sedan jag blev sjuk och små myrsteg framåt kan jag i vissa fall till och med be om hjälp. Och möjligen kan jag jobba mer med just den biten ska jag motvilligt erkänna. 

Bilden ovan är fotat på Rydals museum där de hade extra öppet för just fotointresserade nördar som mig själv. 

Ha en nu skön helg gott folk, det tänker jag ha!