Jag har varit utbränd tre gånger och livet gav mig en hjärninflammation i våras som i sin tur gav mig hjärntrötthet. OCH visst det har gjort mig arg, MEN under två års tid innan min inflammation har jag jobbat medvetet med mitt sätt att tänka och se på livet och jag var starkare mentalt än någonsin innan jag blev sjuk. 

Och visst känner jag ibland att livet puttat ner mig i en grop utan möjlighet att ta mig upp. MEN två års arbete med mig själv får inte har inte vara förgäves och de tankar jag tagit till mig får jag nu lov praktisera. Jag måste för att överleva välja att se livet från den ljusa sidan, för gräver jag ner mig och ältar allt ont som hänt i mitt liv kunde jag nog inte leva alls. 

OCH Vad finns det annars för alternativ, att vara bitter och ha ångest över något jag ändå inte kan förändra. Och framtiden? Varför fasa över något jag ändå inte har förmågan att se just nu. Jag behöver jobba med att se de ljusa stunderna. Detta är INTE lätt, jag har jobbat medvetet med dessa tankar i två år och ett tag i somras var jag så bitter. Men mår jag bättre av att leva bitter? Att istället välja medvetet hur man ser på saker och ting. Mata in positiva tankar och sätt att se på livet. Jag har grävt tillräckligt bakåt i mitt liv och ältat saker jag ändå inte kan förändra. När jag blev sjuk hade jag en plan och min viktresa var liksom finalen av arbetet jag gjort med mig själv, genom mål och envetet arbete har jag kommit långt. Fokus för mig just nu är att leva i nuet, planera min vardag och se tiden an, om och när förändring är nödvändig får jag bekymra mig om det när det dyker upp. Man mår inte bra av att gå med olösta bekymmer

Här är ett citat av Dalai Lama som säger mycket: "En verklig hjälte är den som övervinner sin egen ilska och hat."