Så var det då dags för nya prover, i armen. Har aldrig varit rädd för det och är fortfarande helt ok med att bli stucken. Dock retar det mig att mina blodådror är av samma åsikt. De VILL INTE, bli stuckna. Inlagd på neurologen blev jag stucken hela tiden, låg inlagd i två veckor hela jävla tiden med en nål i armen. Nålen kan nu inte sitta i mer än någon dag så behöver man byta. I de tiderna gav mina ådror upp, HALLÅÅÅÅ LÅT OSS VA!!!! Tycktes de skrika till sköterskorna som stack mig. För de fick sticka allt mer gånger innan de hittade rätt åder. Idag hittade sköterskan rätt med en gång men ådern hon hittade låg LÅNGT in och det gjorde ont när hon stack, men två rör blev det och jag slapp gå med nålen kvar i armen. 

Nyckel var det ja, och idag när jag skulle låsa upp mitt skåp för att ta fram borsten innan jag går på lunch upptäcker jag att nyckel är helt väck. Efter badet och borsten kvar i det låsta skåpet. Så huvudet handdukstorkat kilar jag ner möter sköterskan och säger ska bara hitta min nyckel. Så rufsig och dan i huvudet irrar jag runt i omklädningsrummet för att leta efter den borttappade tingesten.

Ingen nyckel och vid detta laget är även kassan låst, nu börjar magen och även mitt tålamod skrika så skiter i nyckel och med ett härligt rufs går jag för att få i mig mat. Med magen full av en god sallad samt kaffe tar jag med förnyad kraft tag i jakten på min försvunna nyckel. Går åter till kassan fortfarande låst. Men en trevlig fysioterapeut ser mig och frågar om jag ska in. Jag förklarar och han suckar men hon har gått för dagen. NU går mitt humör genast ner i skorna och där skriker jag FASEN, 

Men jag hittar en annan fysioterapeut som har nyckel in till badet. Ingen nyckel. Nu är modet nere under fötterna så tar hissen upp och tänker aja hoppas dom har en reserv. Så tittar in till sjuksköterskan och hon ser på mig och säger den låg i soffan! Så då tog jag min nyckel och åkte hem, det finns gränser för vad man orkar med. En sådan jakt som denna kräver sitt attribut en eftermiddag i soffan i viloläge.