Vi har en smärtgrupp, (tror jag) när dom är här pratas det mer, tror dom har fler aktiviteter tillsammans än vi hjärntrötta individer. Vi träffas en gång i veckan för samtal sen ser jag inte röken av dom under veckan. På ett sätt förstår jag ju att det måste vara så, eftersom vi är ett trött folkslag, men samtidigt kan jag ibland sakna gemenskapen man få när man umgås tillsammans under flera veckor. Som när jag gick Grön vardagsbalans en grupp för utbrända själar för flera år sedan. Vi träffades två gånger i veckan under flera veckor tid och vi kom ju varandra nära. Vi pratade om jobbiga saker men hade samtidigt så roligt tillsammans när vi pysslade och tillverkade allsköns bröte som aldrig kommer till användning. Men tror ändå att upplägget är bäst för oss som det är nu. Allt kräver sin energi att det just inte är mycket över när man kommer hem. Denna veckan ska jag börja klura på planering. Spännande värre.