Om att börja andas
Jag behöver pauser, efter veckorna på Rehab lär jag mig mer och mer min om mina begränsningar. Hatar det ordet begränsningar, jag gillar inte att vara begränsad. Att upptäcka att hjärnan inte är som förut. Att minnet inte är som det varit eller att jag blir trött om jag arbetar med en sak för länge.
Begränsad
Det handlar om att lära sig detta, OCH att hantera det. Lära mig kan jag göra, hantera det kan jag inte, än. Allt handlar om acceptans både för mig själv och min nya begränsning.
Jag behöver pauser.
Jag behöver vila.
Jag behöver andas.
MEN SÅ JÄKLA SVÅRT.
Att lära sig hur jag borde göra är inte svårt. Jag vet HUR jag ska göra. Men att komma ihåg att stanna upp en stund. Ta fem minuters andningspaus, enskilt, på toa, eller någon annanstans där jag kan vara i fred. På toa om man är ute bland folk, för sätta sig med lurar i öronen och blunda, stänga ute folk, ljud och rörelse är omöjligt. Det går inte, inte för mig. Om jag är hemma i soffan.
Men att KOMMA IHÅG och andas, att komma ihåg att ta de där minipauserna och vilan mitt på dagen är det jag behöver få in i min hjärna. Så enkelt och så svårt.
skriven
Hej.
Att ta pauser, att tillåta sig att vara, det är nog en av de viktigaste sakerna vi alla har att lära. Vår kropp har väl sitt eget sätt att tala om för oss att nu behöver man ro o vila.
Och tyvärr så inser nog vårt samhälle inte alltid det.
Stress behöver ju inte vara att man fysiskt gör saker dygnet runt, stress kan ju också vara att känna alla orimliga krav i dagens samhälle o då tror jag att kroppen stressar och säger stopp.
Du skriver klokt o du delar med dig, det tror jag ger många mycket.
Ha det så gott och hälsa resten av familjen från mig o kusinen din. Kram