Mina söta fötter, de bär mig genom vått och torrt. Vissa gånger i min barndom valde dom att fly, gick hem från skolan i Ullared. Lämnade hemmet för att "rymma" som man gjorde som barn. Tog mig till en äng där jag satt, tyckte synd om mig själv tills jag vackert fick gå hem för att jag var hungrig. 

Genom tonår, burit på fyra magar med små bebisar i. De senare åren har de fått jobba HÅRT med att bära för mycket och för tungt. Det har satt spår i mina kära fötter, eller fot. Det är främst min vänstra fot som är mitt lilla problembarn. 

Nu har jag äntligen träffat någon som faktiskt förstår min fot. Hon har masserat och känt på min fot och förstått att mina muskler i hela benet hänger ihop. Min rumpa, den sitter högst upp i den finns massor av fina muskler som inte har jobbat så mycket under åren jag tillbringat i soffan. Så istället har foten fått ta stöten. Detta är min fjärde fysioterapeut jag träffat och hon är den första som tagit sig tid att förstå. 

Så min värk hänger ihop med rumpan, som i sin tur hänger ihop med knät, jag har alltså två BEN jag behöver ta hand om inte en liten fot. Jag jobbar med min träning och stretchar muskler som bara den. Hon masserar och säger att musklerna känns som bubbelplast. Det sitter inte i några leder, jag har inte artros. Muskler går att träna och plötsligt ger hon mig hopp att en gång kunna gå utan smärta i muskeln. Men GUD, vad hon har tryckt och klämt på mina muskler i foten och vaderna så jag får bita ihop när det ömmar som värst. Men nu går jag i trappor på riktigt inte som en tant, och bara det är en vinst i sig.