Jag var ett ensamt och utsatt barn på många vis under min uppväxt. Och detta har också präglat hela mitt liv, med en känsla av otillräcklighet och ensamhet. Trots att jag har en man jag älskar, fyra barn och fyra barnbarn kan jag fortfarande känna mig ensam inuti. 

För två år sedan gick jag en typ av "onlinekurs" på 6 veckor. "Det Ultimata boostprogram" det handlade om att man kan förändras och våga följa sina drömmar. Jag påbörjade då en inre resa med fotograferandet som slutmål. Jag jobbade med små delmål som att ta en promenad eller lägga mig i tid så jag kände mig piggare på morgonen osv några små mål i taget, Jag ändrade mitt sätt att tänka och lärde mig massor om mig själv. 

Det främsta jag tränade mig på var att det går att ändra tankemönster och framförallt kunde jag släppa allt från förr.  Allt ont och alla händelser som gjort mig illa på många sätt. Jag har aldrig förlåtit men jag har förlåtit mig själv för att jag låtit det påverka mig. Man kan inte kan ändra något som hänt då hur gärna jag än skulle vilja. Det jag KAN påverka är mitt här. Hur jag agerar idag påverkar mitt mående imorgon. 

Mitt fotande var då slutmålet, att satsa på att få in mer kunder. Jag hade jobbat med hemsida länge tills jag var riktigt nöjd. Jag skulle lansera lagom till våren med studentbilder, allt var klart bara att trycka på knappen när årstiden blev den rätta. Jag jobbade med min kropp och min vikt och har gått ner 28 kilo med hjälp av Obecitas i Göteborg. Då i mars får jag jag då det där: en hjärninflammation och som påföljd av den hjärntrötthet.  

Nu står jag plötsligt inför en helt ny situation, och mitt stora mål har ändrats. Just nu har jag bara fokus att finnas här och nu, mina stora drömmar står på vänt och möjligen ändrats tänker nu ännu mer på mig själv och mitt eget välbefinnande. Tränar med fokus på att bli starkare och hoppas att hjärntröttheten ska bli bättre. När man har jobbat hårt mot ett mål och målet plötsligt på och det känns ganska snopet i början. Vägen förändras och det var inget jag var beredd på, Men här är jag nu. 

Jobbet med självkänslan har aldrig varit viktigare, för nu om någonsin innan måste jag tro på mig själv för att inte gå under, tappa fokus och bli deprimerad. Något som är så lätt i min situation. Mitt nya fokus är att våga släppa in människor och att dela med mig och framförallt inte vara rädd för att be om hjälp. Ensam är inte stark, ensam är ensam. Detta blev ett långt och personligt inlägg men tack för att ni orkar läsa ända hit. ❤️