I söndags körde jag ner i en leråker. Inte en riktig utan en mental sådan. Plötsligt blev jag så jäkla trött att alltid behöva kämpa, att gå i motvind. 

Om ni tänker er en leråker, en riktigt kladdig en med stövlar. Varje steg känns, bränner. Det tar emot och stövlarna kippar fast och för att få loss foten får du dra i ordentligt. Inte varje steg fastnar men tillräckligt många för att du ska bli trött, så trött. Så ser du slutet av leråkern, en liten dunge därborta. Så nära, Du tänker att där jag ska vila och njuta. Men när du kommer till dungen visar det sig att där inte fanns en dunge alls. Allt är borta, vart du än tittar hittar du inget mål, något att fästa blicken på. Allt du ser är den jävla leråkern utan något att ta fasta på och ha som mål. 

Där har jag varit denna veckan, och hela veckan har jag varit så trött. Har inte orkat ta tag i någonting ordentligt. Fast besökte syrran i tisdag så nått gjorde jag ju, men kände där att jag saknar att skratta. Vara glad och njuta av livet. 

Just nu mitt i leråkern känns det som jag bara kämpar för att ta mig därifrån. I söndags föll allt på mig. Sommaren, rehabiliteringen tiden fram till nu. Jag vet ju rent mentalt att jag har varit jävligt duktig. Men ibland måste man få låta himlen ramla ner för att orka ta nya krafter. 

Så idag träffade jag min söta arbetsterapeut. Så himla lägligt. Har bara träffat hen en gång innan men det kändes som en bra person jag faktiskt kunde prata med. Så idag kräkte jag ur mig veckan som varit, hur trött jag varit. När när man får ord på det man känner. Att någon bara lyssnar utan att värdera det jag känner är så himla värdefullt. Och något jag verkligen saknat under mina förra sjukperioder. 

Plötsligt känns inte allt hopplöst längre. Har klara idéer hur jag ska komma ur svackan och kämpa mig vidare ur leråkern, för att kunna gå något lättare och orka skratta igen. Det är nog mitt nya mål. Att skratta mer. Hade ingen bra bild på nån leråker. Det blev ett krossat snäckskal, känner mig ibland krossad, men bara ibland, och jobbar hårt för att inte fastna i det krossade läget, utan kämpa vidare med att försöka se ljuset i mörkret.