Att gå på begravning är sorgligt. Att ta farväl och avsked. Har personen ett långt och rikt liv bakom sig, med barn, barnbarn och barnbarnsbarn kan man ändå mitt i sorgen se ett fint liv som fått ett avslutning och värdigt farväl. I fredags var jag på min fasters begravning, hon blev 93 år. Vi var många som tog farväl och det var en fin begravning med en mycket personlig präst som talade varmt om faster. 

I kyrkan talades det om hennes otroligt rika liv, och att hon var nummer 11 i en syskonskara på 12. Att få träffa några av alla de kusiner jag har var en spännande upplevelse, framför eftersom jag inte träffat nån av dom på MÅNGA ÅR. 

En av dessa tolv syskon var alltså min far. Han tillhörde den yngre delen av syskonskaran, den äldste bland syskonen föddes redan 1901, han var alltså äldst av tolv som fram till 1929 skulle komma att få ytterligare 11 mindre syskon. 

Min mormor hade 8 barn så min mor hade alltså 7 syskon som hon delade sin uppväxt med. Av dessa sammanlagt 20 mostrar och fastrar är finns 5 kvar idag och min mor är en av dom.  Jag har alltså en otroligt stor släkt, sammanlagt hade jag när alla ännu var i livet 30 kusiner. Att det inte blev fler kusiner beror på att många av mina fars syskon aldrig gifte sig eller fick några barn. 

Min mor och far tillhörde båda den yngre delen av sina respektive syskonskaror så nästan alla kusiner var bra mycket äldre än mig och mina syskon. Så på så vis känner jag egentligen ingen av alla dessa mer än dom få som var jämngamla med mig och mina syskon vi lekte runt som man gör när man har barn och har ett favoritminne om en cykelpump. 

Vi har med åren när släktkalasen slutar inte träffats mer än på nån enstaka släktträff på min mors sida på min fars har vi inte sett mer än på nån enstaka begravning.   

Jag upptäckte även när jag träffade mina kusiner, dom hade blivit äldre, gråhåriga och vackra så där som man blir med ålder och de levde pensionärslivet.  Och även om jag nu har min mor kvar inser man plötsligt att när man pratar om den äldre generationen är det MIN generation man talar om. Att JAG tillhör numera tillhör den äldre generationen detta känns otroligt konstigt, för sinnet åldras aldrig men förhoppningsvis så mognar det med åren som passerar. 

När jag åker ner till Ullared med omnejd där jag är uppväxt (ja jag har jobbat på Gekås) ramlar alltid en en massa barndomsminnen över mig som just historien med cykelpumpen. Vi var hos min kusin just den vars mor begravdes i fredags. Vi lekte kurragömma, men när vi tröttnat på det fick jag och min bror ett skrattanfall ni vet sådär så man inte kan sluta. Kusinen kunde inte sluta spela apa och sa random ord som vi gapskrattade åt, när han kom till just "cykelpump" skrattade vi så vi fick ont i magen och när han märkte effekten av det ordet fortsatte han och upprepade "cykelpump" gång på gång och efter var gång skrattade vi än värre. Än idag ler jag åt minnet och länge efter det sa vi just cykelpump som ett ord att skratta åt. Ja herre gud vad man minns konstiga saker. Ha nu en skön fortsatt söndagskväll med goda skratt.