Japp jag vet jag är snygg, stark och jävligt bra. Jag får säga så jag får känna så för idag är det sant.  Jag tog mig ut på en powerwalk, kände mig starkare än någonsin och efter gårdagens peppiga pass (2 minuter planka, 14 kilo kettelbell i marklyft) gick jag ut och mådde SÅ himla bra.  

I söndags (läs, förra) så var jag INTE stark helt ärligt var det min värsta botten på RIKTIGT länge. Jag mådde pyton och funderade på varför man egentligen anstränger sig, för vem och varför när det ändå aldrig leder framåt. Idag kan jag känna hur fel jag hade då men så är det med ångest, den ljuger och den ljuger jävligt bra. Så bra att man övertygar sig själv om att det faktiskt ÄR sant. Jag är värdelös skriker den och i söndags så lyssnade jag. 

Att inte lyssna till den rösten och faktiskt tala om för dig själv att HALLÅ DIN ÅNGEST-RÖST LJUGER är svårt och nästan omöjligt.  Att ha ångest är så lurigt, för den talar direkt till dina ömma tår.  Känslor ljuger aldrig de är ju ALLTID SANNA och det man känner i ångesten är den sanna känslan. Det man glömmer bort, just där och då, när man fångats av ångestens röst och känslorna löper amok och river i en som värst är just det att även om känslorna ör sanna så ger den ändå en förvanskad och förvriden bild av ens egen sanning. Den späder på oro. Den vältrar sig onda osanna känslor av bilden om en själv. Att sluta lyssna på den rösten är så himla svårt och mitt i ångesten så går det inte. Det är vid dessa tillfällen man glömmer bort att leva nu skita i allt från igår och inte oroa sig för imorgon. 

Ibland får man bara invänta på att vågen ska ta slut. Idag kändes det som om vågen tog slut för denna gång en veckas hårt jobb tog det med vila och rastlöshet i kroppen.  Och imorgon fyller min make 60 år det ni, jag är gift med en gubbe. Grattis lilla mig till det. 36 år som gifta till sommaren. Och grattis till min älskade make som står ut med mig i vått och torrt. 

Ångest är min mörka spegel.