Psykbryt och om att landa
Att få psykbryt är något man får räkna med. Eller iallafall jag måste räkna med det. Om och när de kommer vet man aldrig i förväg, och inte vad som utlöser dom heller. Detta är skitjobbigt och en del av min värld. Har inte haft många men tillräckligt för att veta att OM dom kommer då kan jag inte kontrollera mina känslor, alls. Idag kom en igen (läs lördag), helt från det blå, som en skänk från ovan var den plötsligt där. Har jobbat mycket med mindfullness och med andning, MEN idag när jag började med den för jag kände att brytet var på väg. Så satte jag på min app för att få hjälp att kontrollera andningen.
Men istället för att lugna mig började jag att gråta. Tårarna bara ramlade ner, inget papper, inte hemma ute bland folk, i en stol på ett stillastående tåg, strax till att avgå. Så försökte blunda, koppla bort men det är SVÅRT, så svårt när man är ute bland folk. Men det gick och med stöd av maken och ytterligare en vända med appen kunde jag få ner min andning. Och därmed också lugna ner mig och istället försöka fokusera tankarna på ett korsord. Man känner sig så hjälplös, maktlös och efteråt förbannad för att just denna skit ska drabba mig.
Varför kan jag inte få vara som folk är mest. Kunna åka tåg utan problem och slippa få psykbryt mitt i allt. Men när andningen återgår till det normala. Fått i sig lite koffein, klappat maken på armen och hållit honom i handen en stund är det borta. Lika plötsligt som den kom, fast nu med huvudvärk som plåster på såren.
Det är vid dessa tillfällen som den är blogg är så bra för mig. Att skriva av mina känslor, att få bort förvirringen ur huvudet och kunna tänka klart igen. Att sitta här på ett tåg efter psykbryt, titta ut ur smutsiga rutor på tåget och lyssna till stilla mummel bland de som åker. Ute lyser solen äntligen den sista skälvande novemberdag. Och även om vi fått sol på vår semester är den så välkommen även hit. Detta skrev jag då i lördags på tåget. Helgen blev när jag väl kom fram och började umgås med goda snälla släktingar och make kundde jag leva igen. Kunde till och med slappna av och sova när vi kom fram till hotellet, och fick en oerhört trevlig helg.
Idag, måndag har jag fått tummen ur och göra klart mitt inlägg sedan i lördags, sovit gott. Och idag skulle jag egentligen tränat, men bokade av och istället tog jag min kamera och för första gången på länge kunde jag slappna av och riktigt njuta av att vara ute och bara vara, jag och min kamera.
När nöden föll på fick jag kissat mellan två stora stenar, då man inte hittar en toa mitt ute i en ekhage. Annars hade det krisat ordentligt men född bonnatös så är detta inget nytt under jorden, dock kan man väl säga att det var rätt länge sedan man satt ute i det fria med en bar rumpa ute i ett öde frostlandskap.
Dagen var fantastisk, med sol och frost i ett magiskt landskap, jag njuter verkligen av varje sekund när jag kan slappna av på detta vis. Nu händer det tyvärr inte så ofta längre, men när det händer är det en fantastisk känsla. Ingen app i världen kan mäta sig med mindfullnes på riktigt.
Ha en skön vecka mina vänner så hörs vi snart igen.
skriven
Du är fantastisk på att förmedla hur det känns. Tack för att du delar med dig av det.
Blir varm i hjärtat när du beskriver hur du håller din man i handen ( jo jag vet vad han heter :-) ).
Och blir full i skratt när jag känner igen mig hur man skulle titta till höger o vänster o sen sätta mig mellan stenarna.
Önskar dig med med en skön vecka. Kram