Idag gjorde jag en instastory som det heter. Inte där jag visade någon utflykt. Eller när jag visar en kort snutt på mina fötter. Utan en riktig story, jag och kameran. Haha jo gjorde bort mig såklart då jag upptäckte att man bara kan göra 4 storys på rad. Men vid ett tillfälle säger jag, "ni som känner mig" och kom på en sak.  

Alla som känner mig känner inte barnsidan av mig. De flesta ser den andra Ing-Marie, den introverta som har svårt för småprat om väder och vind, utom när jag brinner för ett ämne då är jag eldig och tycker massor. Och alla som inte tycker som jag är helt ärligt lite halvknäppa.  (Obs skämt) 

Mitt barnajag visar jag nästan bara med barn. För med barn kan jag vara äkta och på riktigt. Jag är helt och hållet mig själv. Halvtokig och virrig. Spontan och sjunger mycket, rabblar ramsor som bara ploppar ur mig. Jag säger mycket i mitt barnajag som är mitt trygga jag, och det är den sidan ni ser på Instagram. För där finns bara kameran och jag, och på något underligt sätt kan jag visa mitt barnajag där.

Livet har liksom lärt mig att det är farligt att släppa in människor inpå livet, att man blir ändå bara sviken. Vill man vill få något gjort gör det själv och lita inte på någon annan. Jag känner nu att jag vill våga visa den sidan av mig mer. 

Frågar man personer som har sett mig växa upp i mina barndoms trakter skulle nog ingen där kalla mig för spontan och sprallig. 

 Ett barn sa till mig en gång: "Ing-Marie vet du, du är knäpp" det är den finaste komplimang jag fått någonsin av ett barn. För hen tyckte om MIG. Och i det menade barnet det verkligen och våga inte kalla mig knäpp det gäller bara från vissa särskilda jag tar det som en komplimang. 

Det är väl därför jag valt att jobba med barn och har gjort hela mitt liv. Fött 4 barn och har fått fyra barnbarn. Hela mitt har kretsat till dessa BARN. OCH att inte få vara mitt barnajag mer nu när jag är sjukskriven gör mig galen och jag saknar det. 

Mitt andra jag är den jag är ute, bland människor, folk, vuxna människor. Dels är jag en osäker själ som aldrig vet vad jag ska säga.  Obekväm i många sociala situationer, utom som sagt om jag känner mig engagerad i något.  Introvert och komplicerad säger fel saker så jag känner mig utanför och dum. 

Jag kan ibland tänka att jag vill visa min barnasida mer våga vara spontan och sprallig. Men samtidigt är ju den andra sidan oxå jag, Fast ibland tror jag att om inte min barndom och skolgång varit så ensam hade jag nog utvecklat den andra sidan mer. Men nu går ju livet inte i repris, som tur är. 

"Gårdagen hände igår, och inget kan ändra den idag, morgondagen händer imorgon och hur du än förbereder dig händer ändå det oväntade. Så  det du har kontroll över du kan och kan förändra är ditt nu, så lev idag." Kloka visdomsord formade till mina av mig.  Och det är de orden som är mitt mantra nu. 

Ha en skön kväll mina vänner så hörs vi kanske en annan dag.