Ibland kommer det som en dimma över en, den där förlamande tröttheten som liksom bara faller över en som en tung filt. Man kan gå omkring som vanligt, och med vanligt menar jag för en hjärntrött hjärna. Jag tar det lugnt, max en aktivitet per dag och då gäller det ALLT från att åka och handla, gå till gymmet eller någon annan aktivitet. Resten av tiden lullar jag runt här hemma, lyssnar på en bok, diskar, tar det lugnt lagar mat. 

Det går liksom inte fort mitt liv. Tills då plötsligt den där tunga filten med dimma trillar över en. Och inatt kunde jag inte sova hjärnan allt för uppskruvad för att slappna av samtidigt som kroppen skriker JAG ÄR TRÖTT. 

Så summa kardemumma vad jag egentligen vill ha sagt med detta är som när en hjärntrött person säger "jag är lite trött" Betyder det helt jävla slut, som att du festat en hel natt, är bakis och är så trött bara på att andas och vill bara sitta i soffan och få lida i fred.

Det enda som hjälper för mig mot den tröttheten är att stänga av hjärnan mot yttervärlden. Det betyder inte att jag inte vill umgås men att jag inte orkar. Min familj är för det mesta förstående och respekterar när jag måste gå iväg tidigare vid våra gemensamma middagar för att sätta mig i soffan. 

Just det sociala livet är en balansgång. Jag kräver umgänge samtidigt som det inte får bli för mycket då går jag sönder. Det är inte helt enkelt att alltid ha koll på dom bitarna men man kan bara göra sitt bästa för liksom vad annars finns att göra. Vara närvarande för barnbarnen och vila efteråt. 

I onsdags kände mig allmänt LÅG och trött på mig själv. Tills mitt yngsta barnbarn kom på besök. En varm glad 1,5 åring som först vart ledsen när mamma gick till frisören för att klippa storasysters hår. Men efter lite kramar och en hälsning på katten var han på G igen. Att vara trött med en 1,5 årig sprallig kille går inte och efter en timme med honom vart jag pigg igen. Dock fick jag vila hela torsdagen istället men fick pillat lite med redigering framför datorn så det blev en helt ok dag ändå. 

MEN Idag fredag känner jag av halsen så något gym eller annan vettig träning har det inte blivit på hela veckan förutom i måndags då jag körde ett halvtimmes hemmapass.  Sådant är nu livet att man behöver ta en dag i taget och glädjas åt det lilla. Som att det äntligen har regnat i veckan. Att jag fått träffa mina barnbarn och fått superfina bilder på tre av dom. 

Ha nu en underbar helt folk så hörs vi när vi hörs.